Alma-Tadema, Sir Lawrence
b.Jan. 8, 1836, Dronrijp, Netherlands.
d.June 25, 1912, Wiesbaden, Germany.
Painter and designer of Dutch birth. The son of a notary, Alma-Tadema demonstrated an early artistic ability. In 1852 he entered the Antwerp Academy, where he studied under Gustaf, Baron Wappers, and Nicaise de Keyser. An important influence at this time was Louis De Taye, Professor of Archaeology at the academy and a practising artist. Alma-Tadema lived and worked with De Taye from 1857 to 1859 and was encouraged by him to depict subjects from the early history of France and Belgium. This taste for historical themes increased when Alma-Tadema entered Baron Henri Leys studio in 1859 and began assisting him with his monumental frescoes for the Antwerp Town Hall. While in Leys studio, Alma-Tadema produced several major paintings, for example the Education of the Children of Clovis (1861; ex-Sir John Pender priv. col., see Zimmern, p. 3) and Venantius Fortunatus Reading his Poems to Radagonda (1862; Dordrecht, Dordrechts Mus.), which are characterized by their obscure Merovingian subject-matter, rather sombre colouring and close attention to detail. Related Paintings of Alma-Tadema, Sir Lawrence :. | Vdenantius Fortunatus Reading his Poems to Radegonda VI AD 555 (mk23) | An Apodyterium (mk23) | Bacchante (mk23) | The Picture Gallery (mk23) | The Golden Hour (mk23) | Related Artists: RUISDAEL, Jacob Isaackszon vanDutch Baroque Era Painter, ca.1628-1682 Adolf Holzel(13 May 1853 - 17 October 1934) was a German artist/painter. His style developed from Impressionism to expressive modernism.
He was born in Olomouc in Moravia, the son of the publisher Eduard Hölzel. In 1871 his family moved to Vienna, and from 1872 he studied painting at the Vienna Academy. He continued his studies in Munich at the Kunstakademie beginning in 1876. There he became acquainted with the painter Fritz von Uhde and painted in a style influenced by Impressionism.
From 1888 to 1905 he worked in Dachau, where there was an artists' colony. Already during his time in Dachau his work began moving toward abstraction, reflecting his interest in such principles as the golden section and Goethe's Theory of Colors. He taught at the Stuttgart Academy, and paintedefour years before Wassily Kandinskyean abstract painting (Composition in Red, 1905). Among his students the so-called "Hölzel circle" developed, including Oskar Schlemmer, Willi Baumeister, Max Ackermann and Johannes Itten. In 1919 Adolf Hölzel left the Stuttgart Academy and went into retirement. He died in Stuttgart in 1934.
martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
|